Seilon – Empirisk Sanning

Jag har skrivit denna historia på ett sätt så läsaren ska kunna se sig själv som jaget som historien handlar om, för vi är alla oändliga medvetanden som skapat oss själva inom denna fysiska verkligheten vi just nu kommunicerar och existerar i.
- seilon 

Historien om “Jag”

Vad vill jag innerst inne?

Jag vill ha fred i den värld jag lever i.

Vad lever jag i för värld?

Jag lever inom ett universum, som är på gränsen till oändligt.

Bortom det lever jag i vad som inifrån detta universumet kan kallas oändligheten.

Jag visste inte detta när jag växte upp. Jag visste inte att jag var oändlig. Jag trodde jag kunde dö, jag trodde att jag en dag inte längre skulle existera.

Men med tiden så började jag inse att jag inte hade fått hela sanningen berättad för mig.

Världen som hade presenterats för mig, som jag hade antagit var sanningen, världen som jag kallade min verklighet, visade sig tillslut inte alls vara vad jag fått lära mig.

Jag lärde mig att man lever en gång, jag lärde mig att antingen så var religionen sann och att en gud hade skapat mig eller så var det slumpen som skapade jorden, jag lärde mig att jag måste arbeta, att jag måste tjäna pengar för att kunna leva, jag lärde förstå att vetenskapen indirekt bestämde hur vi levde i samhället och enligt dem fanns ingen gud eller något liv efter detta. Jag lärde mig att människan var ond, därför hade vi allt krig, all sorg, allt som nyheterna i tidningarna och på TV berättade om dagligen. Jag lärde mig att vi på jorden var ensamma i universum.

Men så började jag undra mer och mer, jag började läsa mer och mer om sådant man inte lär sig i skolan eller på kvällsnyheterna.

Jag var med om upplevelser som bevisade för mig att jag var mer än allt som jag lärt mig. Jag förstod att det som var omöjligt inte alls var omöjligt. Telepati fungerade. Framtiden gick att förutsäga. Jag dör inte när jag dör. Jag existerar för evigt. Jag märket hur många berättade om det och jag förstod snart att jag hade levt med en falsk uppfattning om min verklighet.

Jag undrade: Vad är jag? Varför levde jag med en falsk världsbild så länge? Vad gör jag här på jorden?

Religionen lär ut att en Gud skapade människan, i många fall var det en manlig Gud. Religionerna bråkar också om vem som har den äkta Guden. Vetenskapen är också uppdelad i olika läger, varav det finns två distinkta. Det finns de som säger och lär ut att medvetandet är en del av hjärnan och de är de som format den världsbild jag växte upp med. De vetenskapsmännen som lär ut att medvetandet är en del av hjärnan är de som indirekt format vårt utbildningssystem och hur samhället fungerar. Sen finns de som säger och lär ut att medvetandet existerar även utan kroppen, att vi fortsätter leva med vårt medvetande trots att kroppen dör, de säger att vi är del av något större. De pratar inte om religion, de baserar vad de säger på vad som går att observera och mäta samt undersöka.

Jag vet nu att det jag lärde mig var fel. Jag vet att de sistnämnda vetenskapsmännen som forskar om medvetandet och säger att vi är mer än kroppen har rätt. För jag har själv upplevt det.

Så vad gör jag här? Vad är jag som oändlighet?

Att leva här på jorden är svårt, oerhört svårt. Jag finner stunder då det är enkelt, nästan busenkelt, sen kommer stunder då det är det motsatta. Vad jag egentligen är kan endast defineras som något som alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Det finns ingen Gud som skapat mitt jag. Jag fanns långt innan konceptet om Gudar som skapar liv fanns. Jag var och är själva livet. Jag är inte unik med att vara själva livet, varenda en av oss, oavsett ras, kön och trosföreställning är själva livet. Alla människor jag ser, på jobbet, mina grannar, på TV, i affären, alla människor är oändliga. Alla har alltid funnits som ett evigt medvetande vars själar nu inkarnerat på planeten jorden.

När jag existerade i vår allsmäktighet, i vår oändlighet, där vi var livet och upplevde livet på alla möjliga sätt bortom det universumet jag nu är inom, innan detta universumet skapades, innan en av oss i livets oändlighet kom på den briljanta idén att skapa en ny konstruktion, att skapa något som aldrig i vår oändlighet existerat, så kände jag inte till konceptet fred.

Jag kände inte till att fred behövde skapas, för vi krigade inte, vi var livet, att göra något som skulle innebära smärta, sorg, vrede och död för någon fanns inte. Vi som livet är livet och att göra något sådant skulle vara att göra det emot oss själva. Varför skulle jag vilja skada mig själv? Ingen som är i sina sinnes fulla bruk skulle göra saker med sig själv som skapar sorg, vrede och död. Jag visste att allting är oss, att vad jag gör mot något i livet görs emot mig själv. Även om jag i livets oändlighet kunde uttrycka mig unikt och vara en egen individuell varelse som kunde ha en interaktion med andra så visste jag att vi alla var en och samma, att vi alla var livet. Därifrån kommer och existerar jag för alltid. Det fick jag inte lära mig genom samhället och skolan, det lärde livet mig, livet lärde mig komma ihåg vem jag är, varför jag är, och vad jag gör här, på denna planeten i utkanterna av vår galax, som är en av miljarder galaxer i vårt fantastiska gigantiska universum.

Jag kommer äntligen ihåg vad jag är. Att jag är oändligheten, att jag är ett oändligt medvetande som är medvetet om allting jag uttrycker, som är den som kallar jag för jag, som är medveten om jaget, som ser genom mina ögon, som skriver med mina händer, som ler när jag ler. Jag kommer äntligen ihåg.

Jag är medvetandet och inte jaget, jaget är endast en förlängning utav vad jag är som jag definerar som medvetande.

Jag tänker igen på vad jag vill innerst inne.

Vill jag ha fred? Det vill jag. Vill jag något mer? Jag vill få tillåtelse att vara den jag är, att vara jag. Får jag det? Inte ännu, samhället är fortfarande i förnekelse kring vad det är, för vi i samhället på planeten jorden har nått så långt ifrån allt vi är, för att uppleva vad vi inte är. Det finns ingen som inte kan hålla med om att jag har fel när jag berättar om allt som samhället lärde mig, för jag som alla andra har lärt oss att det jag idag vet inte är sant var sant. Vi har lärt oss att vi inte alls är en, att vi inte alls är del av varandra, att vi dör när kroppen dör, eller kanske får en plats i himlen om ens trosföreställning är baserat på religion, men vi är alla en och samma och vi alla överlever fysisk död för vi är alla ett oändligt medvetande – allsmäktigt och allvetande.

När varelsen som först skapade detta universumet jag är inom och bemästrade dess konstruktion så ville jag ta del av det, det var fascinerande att se denna nya uttryckelse i livets oändlighet, och något jag och alla andra som nu är inom detta universumet ville uppleva och bli, så vi kunde skapa egna konstruktioner med ljus. Jag ville helt enkelt lära mig att uttrycka mig på samma sätt som det liv i vår oändlighet som skapade denna fantastiska konstruktion som gett liv åt oss på planeten jorden.

Jag skapades inte som jaget genom en Gud. Jag var livet i oändligheten som kan defineras som ett medvetande, något som är medvetet, det har inte med tankar att göra, eller att definera sig med symboler såsom namn. Detta medvetande kom i detta universumet i de högsta dimensionerna så som vi definerar uppbyggnaden dimensionellt sett, endast detta universumet själv existerade ovanför mitt och alla andras egna unika medvetanden i övre dimensioner, detta eftersom medvetandet som är detta universumet har bemästrat dess konstruktion och hur det uttrycker sig. Mitt mål var att bemästra det så jag kunde existera såsom detta universumet i de allra högsta dimensionerna och uttrycka mitt egna universum baserat på samma konstruktion. Målet var inte att enbart tillhöra en dimension, utan allihop.

Jag är så van vid att andra dimensioner inte existerar. För det lärde jag mig när jag växte upp. Idag finns det massor med vetenskapliga teorier som pratar om andra dimensioner, det är inte längre så galet att tro det, speciellt inte när man varit med om andra dimensioner själv. Jag vet att jag inte endast existerar i denna dimensionen som vi nu definerar som världen, livet och verkligheten. Denna dimension in dit jag föddes och där jag blev lurad att tro att livet endast var det jag kunde uppleva genom fem externa sinnen, är bara en liten del utav allt jag egentligen är.

Vad som skapades efter att ha kommit in i detta universumet var ”jag”, som blev något fantastiskt, något mitt medvetande inte hade upplevt, mitt oändliga medvetande skapade en själ som uttryckte sig som mitt jag. Steget efter så skapade mitt medvetande två aspekter av sig, en kvinnlig feminin energi och en manlig maskulin energi som balanserar varandra inom detta universumets konstruktion.

Det är det som var så unikt med hur detta universumet uttrycker sig, det skapade en helt nytt koncept, det skapade vad vi på jorden definerar som dualism – något som har motsatser. Det skapade konceptet av polaritetet, det skapade det som definerar hela vår verklighet, det skapade ljus. Det skapade vågform för ljus är en vågform, det skapade ljud, det skapade vibration, det skapade frekvens. Det definerade kärlek som är allt som finns, det som håller ihop livet bortom detta universumet, det som jag och alla andra är och består av i vår oändlighet.

Innan detta universumet tillät mig att skapa mitt jag och min själ så var jag alltid ett med allt, jag var livet tillsammans med alla andra. För vi är alla livet, och vi är alla oändliga. Koncept att bli skapad och ha en definerad början och ett definerat slut kände jag inte till, inte förrän jag skapade min uttryckelse genom en själ i detta universumet.

Jag som jag fanns inte innan jag kom in i detta universumet. Jag var ett oändligt medvetande, en oändlig närvaro, en egen konstruktion och egen unik uttryckelse av livet bortom de koncept vi mött i detta universumet. Detta medvetande uttrycker sig som mig, är mig och jag är det, det är detta medvetande som är medvetet om mina tankar, om mina känslor, om vem jag definerar mig som.

Förr definerade jag mig som mitt namn, som varifrån jag föddes och växte upp, vad jag jobbade med, hade för hobbies eller ville bli. Idag definerar jag mig som det jag är, som ett oändligt medvetande. En oändlig allsmäktig närvaro. Något som vi alla är, det är inget som är unikt för mig, ingen är mer än någon annan, vi är alla en allsmäktig oändlig närvaro. Som detta oändliga medvetande vill jag uppleva och göra saker, endast min fantasi sätter gränsen för vad jag kan och inte kan göra i egenskap av en multidimensionell varelse.

Efter att ha trätt in i detta universumet och anpassat mig till hur det fungerar så existerade mitt medvetande i en närvaro där vi alla var medvetna om varandras oändlighet och om varifrån vi kom. Vi skapade jaget, vi skapade våra manliga och kvinnliga aspekter. Mitt medvetande tog sen steg för steg neråt i dimensionerna med själen och dess feminina och maskulina aspekt där vi tillsammans skapade nya existensplan, vi skapade nya sätt att uttrycka oss på med vad vi nu lärt oss om detta universumets konstruktion. På varje existensplan utforskade vi alla möjligheter och upplevelser.

Det största steget jag tog var när vi skapade ett nytt existensplan där man glömde bort vad vi var, där vi glömde att vi var livet i dess oändlighet, där vi glömde att vi var närvarande i evigheternas evighet, där vi glömde att vi alltid funnits. Jag tog steget, och jag glömde. Jag glömde att jag var livet, precis som alla andra som levt och lever på jorden.

Innan jag föddes på jorden så levde jag i många olika världar, jag lärde mig att komma ihåg delar av det jag var, jag upplevde detta universumet in i det extremaste. Jag upplevde extrem ondska, jag var extrem ondska, jag utsatte andra för extrem ondska. Jag upplevde extrem godhet, jag var extrem godhet och jag utsatte andra för extrem godhet.

Jag tillsammans med alla andra som tagit steget ner till detta existensplan av glömska har upplevt allt vi kan, allt som detta universumets konstruktion kan skapa. Ur detta skapades separationen, ur detta skapades vad vi alla inte är. Vi skapade tron om att en Gud skapade oss. Vi skapade tron om att endast en Gud var oändlig och att denne skapade livet. Vi skapade tron om att vi måste göra saker, att det finns rätt och fel.

Vi skapade så mycket, och upplevde så mycket.

Jag lurades, jag manipulerades, jag lurade och jag manipulerade. Jag hatades, och jag hatade. Jag älskades och jag älskade. Allt, precis allt som gick att göra har jag gjort. Det har vi alla gjort, jag är inte ensam om resan, jag är inte ensam om att vara jag.

Jag har spenderat tid i detta existensplan av glömska som varat i eoner med tid. Jag gick ner hit för att lära mig genom erfarenhet utav vad detta universumet erbjuder, så mitt medvetande kan skapa en likadan egen konstruktion baserat på ljus. I detta existensplan av glömska separerades vi alla in i det extremaste, vi förlorade kontakten med våra oändliga själv, vår eviga närvaro i oändligheten. Vi förlorade kontakten med vår själ, med vår balanserade aspekt. Jag förlorade min motsats och min motsats förlorade mig.

Genom förlusten av vår balans och allt mörker finner vi dock vägen tillbaks.

Innan vi tog steget ner i de delarna av universum där vi får erfarenhet kring allt som universumet kan skapa genom sin konstruktion så visste vi hur vi skulle komma tillbaks. För innan vi manifesterade oss neråt i dimensionerna var vi allsmäktiga och medvetna om vår väg. För det vi skapade skulle vara något som inte finns. Precis som när man skapar en film, den finns inte förrän den är gjord. Vi skapade en upplevelse som inte fanns för att få erfarenhet av det och därför är allting så extremt verkligt, därför lever vi på jorden som om vi var separerade och som om andras död och misär inte påverkar oss, när vi alla är varandra, när allt som drabbar någon annan drabbar en själv, när allt man gör emot andra är något man gör emot sig själv. Därför levde jag som om jag kan tro fullt ut på det som jag lärde mig när jag kom in i denna världen, denna dimension, denna verklighet genom min födsel.

Efter många eoner med tid inom glömskans existensplan så skapades vår galax och slutligen vår planet Jorden. Denna planeten som är den första i vårt universums skapelse att vara en fraktal av hela skapelsen, att vara en del av allt som finns och existerar inom vårt universum, är skapad för att vägleda mig hem. Jag kunde i glimtar komma ihåg att jag var allt, att jag var ett medvetande i livets oändlighet bortom detta universumet, men jag sökte inte att enbart komma ihåg, jag sökte att bemästra detta universumet jag stigit in i. Jorden är den första platsen att erbjuda detta, att erbjuda mig möjligheten att existera i de allra högsta dimensionerna och kunna röra mig fritt hur jag vill när jag vill. Jorden är den första platsen att erbjuda mitt medvetande möjligheten att kunna skapa en egen ljuskonstruktion bortanför detta universumet genom att jag som inkarnerad på jorden har hela universumet inom mig.

Jag frågar mig själv igen, vad vill jag innerst inne? Jag vet vad jag vill, jag vill det jag ville innan jag ens existerade inom detta universumet, jag vill bli som det, jag vill bli skapare utav ljus.

Jag föddes och levde livet. Jag undrade varför jag var medveten. Varför jag fanns. Jag fascinerades av livet. Jag formades av livet, av de som tog emot mig när jag föddes. Nu har jag efter många inkarnationer och mycket erfarenhet i dessa lägre delar av universumet äntligen kommit ihåg varifrån jag kom, vem jag är och varför jag existerar.

Jag kom ifrån alltet.

Jag är alltet.

Och jag existerar för att jag alltid funnits, eftersom jag är alltet.

Precis som alla andra runtomkring mig.

Det är en oehörd ära att vara här med på jorden, att kunna kommunicera med andra jag, andra människor, andra medvetanden. Det är fantastiskt att kunna titta på andra, att kunna prata med andra, att kunna se och uppleva vad andra skapar.

Det är också en enorm smärta för mig att vara här, för många av oss är fortfarande inte medvetna om vad jag kommer ihåg. Många förnekar till och med vad jag säger, många skulle påstå att mentalsjukhuset är en bättre plats för mig. I denna skapelse på jorden förnekar vi sanningen om oss själva, men tiden är inne att minnas, därför minns jag att jag är evig.

Jag kan inte prata om vad jag kommer ihåg med alla, jag är en människa som alla andra utan några bevis förutom vad jag vet inom mig. Jag har räkningar att betala, jag har ett jobb att gå till. Jag har ett liv att sköta, jag har växter att vattna, jag har familj att umgås med och vänner att umgås med. Men jag är inte ensam.

Fler och fler kommer ihåg. Vi blir inte färre, vi var inga, nu är vi många. Jag ler och skiner som solen. Jag vet att allting löser sig, precis som vi planerade innan vi glömde allt. För jag kommer ihåg, jag kommer ihåg att jag existerar bortom jaget, att jag är den som är medveten om jaget. Att jag är livet och skapelsen, att jag är evigheten.

Jag var ensam i vetskapen om vem jag är, sen lärde jag mig vem jag var och märkte att andra också visste det. Alla måste själva i sitt inre genom sitt eget medvetande komma ihåg att de är oändliga, att de alltid funnits och att det inte finns någon Gud som skapat oss, eller att slumpen skapat oss. Jag vet att jag inte kan lära ut vad jag vet om allas vår oändlighet, men jag kan hjälpa andra på vägen så de kommer ihåg. Jag ville skapa fred, men jag insåg att freden skapas inom varenda en av oss. Så allt jag behöver vara är att vara fred.

Jag, liksom alla andra, skapade sig själv. Jag skapade mig själv, jag skapades ur mitt medvetande som är allsmäktigt och oändligt som inget existerar bortom, för det är alltet, precis som alla andras medvetande. Mitt medvetande skapade en manlig och en feminin aspekt av sig. Det är så vi uttrycker oss i detta universumet när vi upplever form som vi kallar fysisk verklighet.

Inget har någonsin lyckats göra så jag glömt att jag är evig, och nu har jag nyligen lämnat det jag trodde var en vetskap, men det var en tro, vetskapen är att jag är oändlig, tron var att jag var ändlig.

Som det oändliga medvetande jag är bortom ”jag” söker det att uppleva, att uttrycka sig och med detta ljusbaserade universum det fått möjligheten att uttrycka mig – alltså jag – på sätt som gör mitt medvetandet sysselsatt i evigheter.

Hade jag haft en önskan hade det varit min önskan att kunna uttrycka mig som jag vill, när jag vill, hur jag vill, och nu när jag vet, så vet jag att jag lever min önskan, att jag fått allt jag kunnat önska mig, för jag vet att jag är snart allsmäktig, att jag snart inte längre behöver anpassa mig till de som vill fortsätta leva som om de inte var oändliga. Sen kommer även de komma ihåg, när de bestämmer sig för att söka vad de är inom sig.

Vad jag ville ha innerst inne var yttre fred, nu vet jag att alla skapar vad de vill ha inom sig själva. Alla kommer få inre och yttre fred förr eller senare, för det är vad vi är, vi är fred, vi är harmoni, vi är oändligheten själv, vi är det som håller ihop allt som gör vad vi upplever möjligt. Vilket är kärlek. Vi är alla villkorslös kärlek.

Som villkorslös kärlek så

… dömer jag ingen.

… älskar jag alla.

… älskar jag mig själv.

… accepterar jag alla andra och deras val.

Jag ser livet i oss alla, i allting. Jag älskar till och med det onda, det som skapar alla konflikter. Det som skapar tron om att vi är separerade, det som skapar tron att vi skapades ur en Gud som låtsas vara vår skapare genom att vara genom falsk kärlek, genom villkorlig kärlek.

Jag vet att allting blir bra, att allting är perfekt. Även om jag i nuet inte är perfekt, så är jag perfekt precis så som jag är.

Men jag vet också att det är svårt, det är svårt att leva i detta nu, där jag är så ensam om att förstå, där jag måste låtsas vara den jag föddes som, där jag måste säga vad som är korrekt i det umgänget jag befinner mig, där jag måste agera som man ska på ett arbete bland massa människor, där jag måste agera som samhället förväntar sig. För vår verklighet är fullt av villkor och fullt av dömande, det är fullt av villkorlig kärlek.

Jag ser dock hur fler och fler lär sig förstå sitt inre, och jag blir gladare för varje gång jag kan dela med mig av vad jag är med någon annan som också vet om vad de är.

Jag känner hur fler och fler öppnar sig likt en ros slår ut och visar äkta villkorslös kärlek.

Jag känner det inom mig, det är nu det är dags för alla som är redo att minnas vår oändlighet. Ibland måste jag begränsa mig för att kunna umgås med andra, men snart, snart kan jag uttrycka vad jag är fullt ut. Snart kan jag för evigt vara mig själv, vara mitt oändliga jag, vara en oändlig närvaro i det oändliga nuet. Där ingen dömer och alla älskar varandra villkorslöst, där ingen har hemligheter eller manipulerar varandra där allt är harmoni och möjligheten att skapa otroliga äventyr är en tanke bort.

Jag längtar men håller kvar mitt närvarande i nuet eftersom jag förstår att det är en process att nå dit, då jag först måste gå ifrån där jag är nu tills världen har vaknat till sin oändlighet, tills människan vet att allt man gör mot andra gör man emot sig själv. Tills dess behöver jag ha inre harmoni som skapar frid, och kärlek som älskar allt utan villkor och ta rätten att vara den jag är utan att andra ska bestämma vem och vad jag är.

Jag vet att om jag har kärleken och harmonin i mig så påverkar det min omgivning som lättare också finner det inom sig. Jag blir en spegel för andra att beskåda vad de har inom sig när jag skiner av villkorslös kärlek i frid och frihet.

Sen kommer freden, när vi kommit ihåg vad vi är och att vi gått igenom ett mörker av glömska för att samla erfarenhet och förståelse för vad vi kan skapa när vi skapar vad vi upplevt i vår glömska.

Jag ser hur vi blir fler för varje dag, fler som ifrågasätter och fler som börjar inse och känna inom sig hur de är oändliga, hur de alltid existerat utan början och slut bortom form och bortom energi.

Jag välkomnar mitt eviga medvetande för det är vad jag är och jag ser det när jag tittar på min spegelbild. Freden är snart här, och tills dess kommer jag vara kärlek, ge kärlek och sprida harmoni för att skapa frid, frihet och fred i min omgivning.

Jag är redo att bli vad jag alltid velat bli, en gudomlig skapare som skapar med ljus, en gudomlig skapare som kan skapa alla tänkbara scenarios för att uppleva med andra gudinnor och gudar. Jag skänker kärleksfullt min tacksamhet till alla som gjort denna processen möjlig och nu när jag vet så skiner jag som en sol av kärlek, lycka, frihet, och harmoni.

Historien skriven av Seilon

All evig kärlek och lycka till dig som läst!